L O C K E D I N N E V E R L A N D

Det har pågått i några dagar nu, men igår kväll kände
jag hur det okontrollerat rann i näsan på mig och dessutom
så frös jag hela tiden. Därför bestämde jag mig för att
stanna hemma idag så jag kan ta det lugnt innan det
blir ännu värre. Kanske behöver inte stormen bryta ut då.

Hursomhelst, när jag tagit beslutet att stanna hemma idag
så kände jag hur tröttheten vällde över mig. Jag la mig i
mammas säng och tänkte se lite på TV men titt som tätt
nickade jag till, men jag ansträngde mig faktiskt till att inte göra det.
Men självklart somnade jag.
Vaknade av att telefonen ringde och det var Linus.
Jag minns ungefär vad vi pratade om.. Jag minns att Linus
typ sa "Vad liten du låter idag" och att jag svarade überlångsamt
med "....jag...är...(...)....trött". Sedan sa han något om att han
hade klarat något han aldrig hade klarat förut(tror jag). Kanske
frågade jag vad det var men sedan hörde jag bara ett dovt
pip-pip-pip. Jag förstod absolut ingenting, vad hade hänt?
Hade jag pratat med Linus eller vadå? Hade han lagt på? Vad
det det som hade låtit? Jag tänkte att det var bäst att ringa upp
honom.
Första gången det har hänt tror jag men jag somnade när vi
pratade! Tydligen hade jag sagt något och så hade Linus börjat
förklara om vad det var han hade klarat och plötsligt kunde han
höra mig andas tungt. "Hallå? Babe?" Nej, inte vaknade jag av det.
När jag ringde upp igen fick han sig ett gott skratt:D
Tänk att jag var så trött... Hade drömt en massa också.

Dels drömde jag att pappa, Catharina och Maya hade jättetråkigt
i Thailand(eller om det var Mexico?). Tydlingen var det minuspoäng
för att det var så många spanjorer där, sa dom och imiterade
någon på spanska.
Sen drömde jag också att jag samt ett par blev...mini. Vi var ungefär
lika små som en vanlig hederlig mobiltelefon.
Nästa dag var jag med några klasskompisar och paret förvandlades
till duvor som jag kunde kommunicera med och så tog jag otroliga
bilder på dom med kameran. När de flög iväg sprang jag efter,
"Väääänta!!", och blev nästan påkörd av en vit skåpbil. Jag gick tillbaka
till mina vänner och förklarade för dom varför jag kunde prata med duvorna
och de accepterade direkt min historia om att vi blivit hur små som helst
och därav värsta polarna. Det kändes skönt att de förstod mig tänkte jag nog.
Sedan frågade jag dom om de kunde tänka sig vara med när jag skulle
fota hur många människor som helst. Det var ett stort, dock oplanerat
projekt. Jag undrade om de kunde sitta med mig i juryn (tror Top Model 3
visades på TV när jag somnade). Vi åkte båt ut till en himla ö vilket var lite
jobbigt för båten åkte alltid lite snett.
När vi kom dit började det brinna har jag för mig så jag smet in genom en dörr
där det där paret var.

Det var det.