L O C K E D I N N E V E R L A N D

Underbart käck rubrik. (Läskigt-just-nu: först särskrev jag
ordet underbart, - under bart. BLÄ, bland det värsta jag vet,
smått överdrivet sagt, är när folk inte kan stava. Bloggar
fyllda av stavfel och andra grammatiska fel är närmast inpå
outhärdliga ibland. Det är okej när dyslexi är inblandat!)

Både bra och dåliga saker har redan hunnit hända här i början
av november! En bra sak är att jag har fått mina specialsydda
stödstrumpor! WOHO!

En mindre bra grej som jag inte riktigt har hunnit släppa är att
den fina höstkoppen jag köpte till mamma idag gick sönder
i det inslagna paketet. Jag var så glad på vägen hem för jag
visste att mamma skulle bli glad då koppen är(var) superfin!!

Vägen hem var intressant och ROLIG iallafall. Det första jag
kände när jag klev av tunnelbanan var den omedelbara
och bitande kylan. Det blåste så mycket emellanåt att jag
nästan var tvungen att ta ett steg bakåt för att samla kraft
och ta sats för att kunna ta mig framåt (det händer ibland).
Vägen hem skulle kunna varit hur jobbig som helst, det har
den varit ibland men nu så kände jag att jag kunde vända det
till något roligt istället. Så jag började ropa lite sådär lagom
högt "Is this all you've got?" upp mot himlen. Vem jag frågade
vet jag inte men jag föreställde mig någon bitter typ som tryckte
vilt på väderknapparna (favoritknapparna: vind, samt de som
reglerar styrka och temperatur). Jag började trotsigt le och
gick upproriskt längst gatorna som skulle leda mig hem till
värmen och katterna. Efter en stund låtsades jag att jag
befann mig på en strand och att de kalla och piskande
vindarna i själva verket var varma och lena brisar som
behagligt sköljde över ansiktet på mig. Jag sa högt för mig
själv att åh, vad skönt det var. Haha, vad gör man inte?
Sen kom jag hem och koppen var sönder.