Girl in a coma
Var och hälsade på Robbin på sjukhuset idag.
När jag satt på trean påväg dit så träffade jag hans storebror André
och deras mamma Anna. De hade med sig massor med frukt och
en mini-lavalampa (hemma har André och Robbin minst tre i vanlig
storlek) och jag hade med mig serietidningar jag köpt på
Upplandsgatan. En Lucky Luke, två Spiderman från 1995 och så en
Fantomen. Kan vara bra att ha när man är uttråkad!
Mysigt att läsa serier vid lavalampan som byter färg och som har
en liten delfin som flyter runt därinne.
Var så glad att se honom. Om det är något bra med att vara orolig
så är det ju att man är det för att man är rädd om någon/något.
Man kommer på hur mycket man uppskattar det man är rädd att
förlora. Man tar för givet att saker och ting ska finnas där och att
allt ska fungera. Men plötsligt kan det hända något som vänder
upp och ner på allt och det kanske inte är förrän då som man inser
hur bra man egentligen har det. Det här kanske kommer låta
fånigt för jag har väl pratat om det massor med gånger men..
Som när jag var sådär sjuk.. snacka om att det var mycket som
vändes upp och ner bara sådär. Ena stunden så kan jag gå och
sen vaknar jag upp och kan inte röra mig alls. Snacka om tvär-
vändning. Från att ha levt på som de flesta gör utan en enda tanke
på det till att inte ens kunna sitta upp. Att inte kunna gå på toa, äta,
gå, andas.. Att var fjärde timme vänta in sjuksystrar med katetrar,
att inhalera vad det nu var jag inhalerade, att ligga fastspänd på en
tippbräda som de sedan ställde lodrätt för att träna mig på att
belasta knäna. Osv. Stor omställning i vem som helsts liv.
Hursomhelst, det jag försöker komma till är att jag började uppskatta
sådana där småsaker som man aldrig tänkte närmare på innan
något hade hänt. Det som var så självklart var inte längre det.
Åh jag blir alltid lite tårögd när jag tänker tillbaka på det där..
Är så tacksam för så mycket.
Men hur fick jag det här att handla om mig? Eller.. kanske inte är så
konstigt vad vet jag. Bottom line: Jag är så otroligt glad för att
gårdagens operation gick bra och jag har kommit underfund med
vissa saker..
Nu ska jag fortsätta titta på Community. Inne på season twooo.
Vill att alla ska se den och jag vill vara med när NI gör det!
Fast först ska jag nog kicka lite betapet-ASS!!!!
När jag satt på trean påväg dit så träffade jag hans storebror André
och deras mamma Anna. De hade med sig massor med frukt och
en mini-lavalampa (hemma har André och Robbin minst tre i vanlig
storlek) och jag hade med mig serietidningar jag köpt på
Upplandsgatan. En Lucky Luke, två Spiderman från 1995 och så en
Fantomen. Kan vara bra att ha när man är uttråkad!
Mysigt att läsa serier vid lavalampan som byter färg och som har
en liten delfin som flyter runt därinne.
Var så glad att se honom. Om det är något bra med att vara orolig
så är det ju att man är det för att man är rädd om någon/något.
Man kommer på hur mycket man uppskattar det man är rädd att
förlora. Man tar för givet att saker och ting ska finnas där och att
allt ska fungera. Men plötsligt kan det hända något som vänder
upp och ner på allt och det kanske inte är förrän då som man inser
hur bra man egentligen har det. Det här kanske kommer låta
fånigt för jag har väl pratat om det massor med gånger men..
Som när jag var sådär sjuk.. snacka om att det var mycket som
vändes upp och ner bara sådär. Ena stunden så kan jag gå och
sen vaknar jag upp och kan inte röra mig alls. Snacka om tvär-
vändning. Från att ha levt på som de flesta gör utan en enda tanke
på det till att inte ens kunna sitta upp. Att inte kunna gå på toa, äta,
gå, andas.. Att var fjärde timme vänta in sjuksystrar med katetrar,
att inhalera vad det nu var jag inhalerade, att ligga fastspänd på en
tippbräda som de sedan ställde lodrätt för att träna mig på att
belasta knäna. Osv. Stor omställning i vem som helsts liv.
Hursomhelst, det jag försöker komma till är att jag började uppskatta
sådana där småsaker som man aldrig tänkte närmare på innan
något hade hänt. Det som var så självklart var inte längre det.
Åh jag blir alltid lite tårögd när jag tänker tillbaka på det där..
Är så tacksam för så mycket.
Men hur fick jag det här att handla om mig? Eller.. kanske inte är så
konstigt vad vet jag. Bottom line: Jag är så otroligt glad för att
gårdagens operation gick bra och jag har kommit underfund med
vissa saker..
Nu ska jag fortsätta titta på Community. Inne på season twooo.
Vill att alla ska se den och jag vill vara med när NI gör det!
Fast först ska jag nog kicka lite betapet-ASS!!!!
Kommentarer
Postat av: Isabell
Du verkar vara en härlig människa! Får jag fråga vad som hände dig? ..det du beskrev i det här inlägget. / Isabell
Svar:
Pow
Trackback