L O C K E D I N N E V E R L A N D

Igår var vi på Tiki Room efter att ha sett den Faktiskt väldigt spännande matchen då vi tyvärr förlorade.

Börjar äntligen få känslan av att jag och den här vassa katten kommer kunna
få en helt okej relation!

Om någon undrar vad det är som finns i skålen i bakgrunden så kan jag
avslöja att svaret är tranbär.
Erika hade på vägen hem från en utekväll blivit riktigt arg(i sin ensamhet på
bussen) då det bara återstod just tranbär i "nötmixen" hon hittade i sin väska.
Så jag tyckte det var lite roligt att lägga dom i en skål som jag ställde på en
sammetskudde som därefter placerades i Erikas säng.

Jag inser nu att det inte var så speciellt kul. Det var liksom.. ingenting alls.
Men jag tänkte att en liten förklaring skulle undanröja alla frågetecken som
skulle kunna uppstå när jag publicerar denna bild!

Jag har alltid varit mer eller mindre blyg. Blev lite mer avslappnad
och coolare efter koman men den har ändå hängt kvar, den där
blygheten. MEN. Ibland är jag bara så jäkla modig!

Som när jag har sa till en äldre elev att inte vara taskig mot min
kompis. Som när jag sjöng på studenten. Som när jag gått
fram och pratat med främlingar på stan för att jag tänkt att jag ändå
inte haft något att förlora. Eller som nu senast, då jag berättade något
för någon. En bra grej!

Det kändes bara så himla bra och jag var väldigt stolt över mig själv efteråt.

---

Imorgon ska Erika och jag till Strand en sväng. Tjohej!

En kvinna ringde mig från okänt nummer idag. Gissade på att
det handlade om något statistuppdrag och visst hade jag
rätt i det! Hon började med att berätta att jag och 30 andra
är utvalda av över 700 personer som ansökt. Så det började
bra.. Men sedan sa hon att det är med väldigt kort varsel det
här för datumet som gäller är den åttonde juni. Alltså imorgon.
Kunde inte göra annat än att tacka nej.
Hon förstod det men la sen till att hon kommer höra av sig till
mig igen. Det lovade hon.

Spännande!!

Den tionde mars.
Den dagen jag verkligen fick veta att jag har de som bryr sig
om mig. Det var helt sjukt! Har varit rädd för att jag ska glömma
hur det var och kändes men nu när jag tänker på det så blir jag
helt uppfylld utav det.

Kan ju börja med att berätta att Erika, hon jag bor med, några
veckor tidigare hade frågat mig om jag inte ville vara statist i
hennes kompis Turpins film. Jag tackade ja.
Men jag sa sen nej några dagar innan. "Jag kan hitta någon annan
som kan gå istället för mig" sa jag kommer jag ihåg. Varför?
Jo för att på fredagen, den nionde mars, så skulle jag på en spelning
på Strand. Det var verkligen ingenting jag kunde strunta i för det
var The Boys som skulle lira. Ett punkband från förr(vilket man
märkte då publiken var allmänt medelålders). Hade ju då inte hört
något med dom men ville träffa trummisen. Alex Gold heter han.
Träffade honom i London när Louie och jag var på ett ställe för
att se hans band som heter The Wutars. Min vän Nathan som
kände bandet ville att vi skulle dit. Det var 2010. Nu skulle han
till Stockholm så det var inget snack om saken. Jag skulle dit!
Erika försökte få mig att vilja komma hem lite tidigare.
Jag avvärjde allt med "Jag ska festa med britterna om det så
ska hålla på tills imorgon". Nåt i den stilen. Gjorde mig fin och
hade en riktigt bra kväll baaackstaaaage med bandet, lite annat
folk och så vapendragaren Max.

Minns inte riktigt när jag kom hem men det var raka spåret till
madrassen i mitt lilla skrymsle. Somnade direkt men fick inte
sova så himla länge då Erika väckte mig runt halv nio eller något(?).
Då kände jag mig ganska trasig. Där låg jag i min klänning med
sminket utsmetat, bakis som ett as.
"Upp och hoppa! Vi måste iväg!"
"Hmmmpff...?"
Sen minns jag inte heller hur Erika fick upp mig men när jag
väl stod på mina ben så var jag rätt pigg och på väldigt bra humör.
Det tackar vi gudarna för.
Erika tog mig till Berns. Hon hade varit tvungen att avslöja det för
mig. Jag hade under veckan misstänkt att något kanske skulle
hända för Max var så lurig med sin himla telefon. Så jag tänkte att
familjen och kanske några vänner skulle sitta därinne på Berns.
Erika tog mig till entrén och där stod mormor och Gunnar.
"Du har inte sett det sista av mig..." sa Erika lite småkryptiskt sådär
och gick därifrån. Okej tänkte jag och gick in med mina homies.
Väl därinne så bjöds jag på en frukostbuffé! Fick några presenter
också samt ett fint sällskap.


Efter kanske en timme eller så så var
vi färdiga och gick ut. Då kom älskade lillebrorsan promenerandes.
"Whaaaat...." tänkte jag och "Nu ska vi gå och shoppa" sa Leopold.
Två till kom och mötte oss. Linus och Johan, brors bästa vänner.
Så vi gick till alla affärer jag ville gå in i och de erbjöd sig hela tiden
att bära mina saker och föreslog saker jag kunde prova.
När vi åkte ner till Monki så frågade jag killarna vilken Pókemon de
skulle vilja vara.

När vi kom till Odenplan så skymtade jag någon med orangerött hår.
Erika! Vad gjorde hon där? Jo hon drog in mig i en bil som slirade
iväg. Chauffören var Erikas dåvarande pojkvän Oskar. Vi skulle äta
lunch sa dom. Det är nämligen såhär att en ständig dröm jag har
är att åka på sådana där drive ins/througs. Helst ska det vara en
liten bilkö så man får vänta och matpeppa. Så de tog mig till Max
Drive in! Och det var faktiskt en liten lagom kö så det var helt
perfekt! "Jag fattar iiiingenting" tänkte och sa jag och smsade
morsan om att jag inte visste när vi skulle ses senare pga kidnappning.
Senare den kvällen så hade vi sagt att vi skulle se Melodifestivalfinalen
nämligen. Tacos skulle vi äta och därför ses innan för att handla maten.
När vi ätit färdigt så åkte vi runt i stan och förföljde folk. Skuggade bilar
medan vi lyssnade på konstig dragspelsmusik. Det var kul!
Men det blev läskigt när bilens bromsar började strejka och vi var
nära på att eventuellt dö pga eventuell krock med buss. Vi lyckades
stanna och parkera och åkte till Östermalmstorg.
Promenerade längs Kungsgatan tills vi kom till Bowlingen. Blev inknuffad
och där stod Tove, Patricia och Louie!!! Med fyra jordgubbsdrinkar!!
Än en gång: "Jag fattar ingentiiing!!". Vi spelade och jag förlorade men
lyckades åtminstone med en strike! Väldigt stolt förlorare var jag.
Sen fick jag en milkshake och vi satt och snackade en stund. Väldigt
mysigt! Sen skulle alla gå så vi gick ut på gatan. När vi var vid Hötorget
så sa Louie "Nä nu blev det nästan För soligt". Jag hajade ingenting i
vanlig ordning och plötsligt hade jag en ögonbindel på mig. What the hell!
Tyckte såklart det var pinsamt men samtidigt var det väldigt spännande.
Försökte vara cool men det var lite svårt när man oroade sig för trappor
och att de skulle lämna mig ensam eller något. Gick armkrok med en tjej
på varje sida. I några ögonblick trodde jag att de skulle kasta in mig
i indianbandet som spelade i närheten av oss. Jag ville helst inte vara med
i deras show.

Vi gick och vi gick och vi gick. Helt plötsligt så slutade tjejerna prata med
mig och jag förstod att det var två andra som gick och höll mig under
armarna. Vilka var de? Först tänkte jag att den ena var pappa men när
jag kände på personens hand så förstod jag att det inte kunde stämma.
Ganska snabbt kom jag på att det måste vara Max. Kändes som hans
hand och så luktade det som honom. Vem var den andra? Aha! Max
lillebror Marcus! Hörde det på andningen. Pratade högt om mina misstankar
och de fortsatte att hålla tyst. Det visade sig sen att jag hade rätt och Marcus
tyckte det var ganska märkligt att jag kunde höra att det var han genom
att lyssna på hans andetag. Well well.. I'm the master.
Ögonbindeln togs av mig och där stod vi framför en restaurang som jag
länge har velat besöka. La Rouge i Gamla Stan. WOW!
Därinne hade vi supertrevligt och vår servitör var hur bra som helst.
Okej han var snygg, jag erkänner. Maten var helt otrolig. Helt sinnessjukt
god var den! Där satt jag och var helt.. oförstående. Vad var det med folk?
Varför gör de såhär för.. Mig? Skrattade och grät och njöt.

Efter maten så stack Marcus iväg med taxi och Max och jag åkte till Hötorget.
Där drogs ögonbindeln på igen. Vi gick en bit tills ögonbindeln än en gång
åkte av och Max försvann. Framför mig stod min älskade älskade finaste
mamma. Och framför oss var Oscarsteatern! Vi skulle se Spamalot!!
Den var väldigt rolig! Älskar ju Monty Python och även fast det här var på
svenska så lyckades de ändå bra med det mesta av föreställningen.
När den var slut så sa mamma att vi skulle åka hem till mig för att se
reprisen från Melodifestivalfinalen. Jag misstänkte då att Erika skulle vara
hemma och kanske nån annan kompis med snacks och sådant.

Vi klev ut från Oscarsteatern och det tog inte många meter förrän vi blev
indragna i en taxi. VA?! Jo, det är sant! Därinne satt Matías, Dennis och
Nahuel. Uppklädda och glada! Jag var bortom all... jag vet inte vad.
De gav mig en spritflaska som var omlindad med en liten papperspåse.
Och sen när Matías drog upp något svart band så förstod jag igen.
Ögonbindeltime. Jag hade därför inte någon aning om vart vi åkte.
När vi väl kom fram så hjälpte de mig att komma ut och sen bar M och D
tillsammans mig nerför några trappor. Kände med handen längs en vägg
och märkte att det var trä jag snuddade vid. Övervägde om vi skulle
basta eller något haha. Skumt. Sen öppnades en dörr, de ställde ner mig
och så hörde jag ett ljud, - "Mew". Och jag sa "Det lät som en pókemon?"
(efterblivet). Ögonbindeln drogs av och så såg jag massa folk som skrek
"SURPRISE!!!!". Jag typ föll ihop eller något och aaaah, jag vet inte riktigt
vad som snurrade runt i huvudet på mig.

I lokalen, som jag varit i en gång tidigare, var på Södermalm där Matías bor.
Det fanns en fiskdamm där. På en vägg var det massa bilder på mig.
Det fanns bål, tårta. En bok där folk skrev någonting till mig. Och jag fick
byta kläder! Inte vilka som helst heller. Louies balklänning. En gul
långklänning så jag såg ut som Belle från Skönheten och Odjuret. Till det
hade jag en tiara och ett trollspö. Sen dansade vi och fan vad kul det var!
Jag började långsamt förstå att allt detta var för mig och det värmde hela
mig.