L O C K E D I N N E V E R L A N D

Åh, älskade älskade knaskatt<3

Ja, nu är det riktigt spännande!!!!!!(!!!!) Hrm. Ja, typ.
Jag har avvaktat i fem dagar och när det bara återstod åtta ynka
minuter så la jag mitt bud på den här rock violet-"färgen".
Jag är rätt smart. Hoppas nu bara inte att den första budaren
upptäcker detta och buder över i sista stund. Det vore ju
förargligt, i min traderavärld.

Den här månaden vill ju aldrig ta slut. Det har nog varit den
sämsta månaden det här året. Tänker inte skriva att det är
den sämsta hittills för sen ska det ju bli bättre!

I början av käre oktober så var jag rädd för att jag hade fått
en ny blodpropp. Det tog mycket på mina krafter i någon
vecka för det handlade inte bara om att det var jobbigt att
ta itu med en ev propp utan även att jag slungades tillbaka
till år 2002. Har fått prata av mig flera gånger ialla fall.
Tänk att det är ett sådant känsligt ämne ibland.. Vissa gånger
skämtar mamma och jag om den där koman men vid andra
tillfällen börjar jag gråta. Blandade känslor. Det var en
riktigt tuff tid för min familj och mig. Jag har verkligen tur
som lever och det uppskattar jag så otroligt obeskrivligt mycket.
Som tur var så trodde inte överkoagulationsläkaren Anders
att det var nödvändigt med en ny ett-års-kur Waran då det
egentligen inte var något som påvisade en ny propp. Det är
jag också tacksam för. Det enda jag behöver se till är att
dagligen bära stödstrumpa(fy mig som inte har på mig någon
i skrivande stund). Men snart skickas specialsydda efter mina
mått hem. Då blir det andra bullar, perfekt nu när det börjar
bli kallt.

Sedan gick jag och köpte det där läppstiftet som jag tappade
bort strax efteråt. Great. Dessutom glömde jag bort den där
läppstiftsbudgivningen på tradera(Men jag tror mig ha koll på
en ny som ska avslutas om ett dygn eller så).

Klantade mig på jobbet och glömde en dams växel, ciggpaket
och kundkort i en affär. Som tur var hade alltihopa lämnats
in till kundtjänsten. Tack och lov.

En knapp lossnade från min relativt nya klänning och då kände
jag starkt att nej-det-var-det-självaste-FAAAN!! Så Max fick
agera terapeut där ett tag vilket behövdes.

Sen fick jag ett långvarigt sår på insidan av läppen. Det gjorde
stundtals så ont att jag inte kunde skratta och prata ordentligt.
Envist var det också, som bara den, ville inte riktigt försvinna.

Ett lypsyl fick mig att gråa två gånger på samma dag.
Såhär års blir läpparna lätt torra så jag köpte ett lypsyl på ICA.
När jag kom hem till Max så öppnade jag det och skulle skruva
upp ceratet men inget hände. Då rann några ensliga tårar ner
för min arma kind. Tyckte väldigt synd om mig själv. Max tyckte
också att det var konstigt att det så ofta hände något sådant.
Senare samma kväll när Max, Mille, deras käre far Göran och jag
satt på indisk restaurang (firade att Göran fyllt år) så berättade
Mille superbra nyheter och under tiden så testade jag att skruva
upp ceratet igen. Och det gick. Då avbröt jag Mille och förklarade
att jag var väldigt lycklig medan några glädjetårar tog sig fram.
Herregud.


Men det har även varit en bra månad på olika sätt och det får
inte glömmas.

Det finns ett läppstift som jag absolut bara måste haaaaaa. Typ.
På Åhléns så är det sanslöst dyrt. Jag köpte det ändå och tappade
bort det någon timme senare. Hejdå 220 kronor. Bu. Sådant
händer mig förresten hela tiden nu, sådana där saker som ger
höga klantighetspoäng. Hursomhelst så har jag gått med i Tradera.
Det var flera månader sedan men jag glömde liksom helt bort det.
Tills nu då. Sökte på Rock Violet som läppstiftet så fint heter.
Sweet, hittade det på ungefär en sekund. Utropspriset låg på en
krona vilket var helt okej tänkte jag. Bjöd då högre med 100%!!
Men nu har någon gjort detsamma, dock endast med 50% så
jag måste minst lägga mitt bud på fyra kronor. Fortfarande helt okej
om man jämför med 220(!). Vet inte varför jag köpte det, enda
sen jag började få lön så inbillar jag mig att jag har råd med allt
möjligt. Ja, tills jag tvingades slösa massa pengar på sjukhuset.
Bu igen. Köpte det ialla fall så det är ingen idé att tänka så mycket
mer över just det. Fyra kronor för ett läppstift plus några mynt
till frakten är fortfarande grymt billigt men jag tänker vänta med
att buda nu. I ungefär fem dagar och 18 timmar för då är det
finito! Smart jag känner mig! Det enda problematiska med det
är att jag måste komma ihåg det i fem dagar och 18 timmar.

Men det löser sig!

Hej och hå, vad detta var intressant!

Vad skulle jag göra utan de här? Skulle varit helt förlorad känns det
som. Jag älskar dom så mycket så jag börjar gråta.



Bilden togs av mig på Arlanda precis innan jag skulle bege mig ut i
världen med min resegrupp från skolan. Klockan var ca 5 på morgonen.
I know riiight!

Lätt årets segaste dag. Har inte gjort någonting. Sovit och kollat bloggar.
Är supermegahungrig men jag vet inte om jag kommer få något i mig för
jag har någon blåsa på läppen som gör dunderont.

Men igår hade jag riktigt kul med Louie, precis som väntat. Vi satt på
Söderkällaren ett bra tag och drack öl, supermysigt. Vi pratade med två
brorsor som satte sig bredvid oss. Skrattade i princip hela tiden. Inte för
att de egentligen sa så roliga saker men de var bara.. som de var.
Två goofy killar från Umeå, 25 och 27, som bor tillsammans i stan. Läser
juridik och dansar breakdance och locking på fritiden (i grupp tillsammans
med seriösa 15åringar. Själva kan de inte dansa alls tydligen). Vi pratade
mest om trean på Globala och om Louie är en tuff person eller inte.
Det var skönt för de var verkligen inga sliskiga snubbar eller så.

Sen fortsatte fröken L och jag runt på söder. Var på strålande humör!
Jobbigt bara när jag skämde ut mig för Lilla Persiens vakt vid namn Lo.
Vi åkte till centralen hursomhelst och tog oss till Knast. Dessvärre stängde
de så det var ju ingen idé direkt.. Men då träffade vi några australiensare
och fransmän som vi hängde med istället. Och jag tänkte att det är såhär
det ska vara. Att träffa människor och ha riktigt kul!

Vet inte riktigt när jag kom hem till Max men det var top notch att få
lägga sig och sova. ÄLSKAR att sova. Att vakna är nödvändigt men inte
alltid det roligaste...

Whenever I start feeling sick, I just stop being sick and be awesome instead.
True story.

Imorgon blir det partäj hos mormor. Bror har ju fyllt år och idag blev
lillkusien Nabill medelkusin! Eller.. nja, men han blev sju nu iallafall!
Grattis!! Inte nog med det, på söndag blir mormor 67! GRATTIS!!
Lots of u t r o p s t e c k e n ! Så imorgon är det celebration som gäller
för fulla muggar. Typ.

På lördag ska vi äta middag hos farmor och farfar och efter det ska jag
ut med Louie och vi ska se till att ha riktigt kul! Svårt att undvika med
den tjejen till sällskap!

Idag har jag städat hos tre tanter. Det har gått bra förutom att tant
nummer två har en mördardammsugare. Seriöst, jag tror den hatar
mig eller något för den ger mig massvis med stötar varje gång jag
är där. Det jobbiga är att man verkligen behöver den där hemma
då alla miljoner katthåren tycks ha limmats fast i golv och mattor.
Gummihandskar är inte ett fungerande skydd heller. Förbryllande.

Men annars gick det bra.

Förutom att jag känner mig så konstig idag. Ledsen och matt.
En del beror säkert på att det är mycket kallare nu. Jag är en sån
som påverkas mycket av vädret. Är himlen grå färgar den liksom
av sig på mig. Men idag var det soligt! Däremot blåste det apigt kallt.
Hursomhelst.. jag har varit allmänt låg och då sluter jag mig, drar
mig undan och försöker stänga andra ute. Det betyder inte
nödvändigtvis att jag egentligen vill det. Men helt ensam är jag ju
inte, har både katt och cola. !Y tengo hambre!

Den sista bilden är kanske inte så fin för er, men för Louie och mig..^^

Tur att jag har en sådan himla fin pojkvän! Maxen. Inför honom kan jag,
utan att oroa mig för vad han ska tycka, vara osminkad och allmänt
morgonrockig.

"..jag ville säga till dig att du är det bästa som hänt mig någonsin och
att ja älskar dig så himla mycket!"

Han säger sånt ändå liksom. Min fina underbaring.

Varför sminkar jag mig? Varför köper jag fina klänningar när jag har
råd? Vad är det som får mig att byta väska emellanåt?

I dagens samhälle handlar det helt klart i de flesta fallen om att
marknadsföra sig själv. Där hemma kan jag se hur risig ut som helst
utan att bry mig. Det är morgonrocken och jag liksom. Den är skön.
Sminket struntar jag i, varför ska jag sminka mig när jag bara ska
vara hemma? Så länge det inte är någon melodifestivalfinal på gång
så finns det inte någon direkt anledning att orka bry sig.

Vad är det egentligen som gör att man bara måste engagera sig
i allt det där när man ska sätta foten utanför de trygga kvadrat-
metrarna? Att kunna trivas med sig själv såklart. Jag köpte den
gråa klänningen för att jag tyckte att jag var väldigt fin i den och
det fick mig att må bra. Men vem är det egentligen jag vill vara fin
inför? Mig själv? Ja, kanske det men även inför min pojkvän, de
på jobbet, vännerna och resten av världen. Om jag var den enda
på planeten så skulle jag inte bry mig så mycket om håret inte ville
detsamma som jag. Jag skulle sannerligen inte sminka mig varje
morgon heller. Nu när jag delar jorden med flera miljarder andra
människor så är det annorlunda. Jag kan inte gå utanför dörren utan
att kladda på med eyelinern, åtminstone inte utan att hela tiden tänka
på när jag ska kunna åtgärda det snarast. Det är som att jag på något
sjukt sätt tänker att jag är mindre värd när jag går osminkad med
otvättat hår. Så är det ju självklart inte och det vet jag(!) men mitt
självförtroende växer när jag själv är nöjd med mitt utseende.
Jag är mer säker och framåt när jag tycker att jag ser bra ut.
Så på ett sätt lägger man ner all energi på utseendet för sin egen skull,
för att känna sig värdig, men samtidigt så handlar det om vad andra
ska tycka om en just för att man ska kunna känna sig så.

Jag önskar att jag hade mod nog till att kunna gå osminkad en dag.
Det låter ju så fånigt när man säger att man inte kan det. Skönt är
det dock att det trots allt bara är eyeliner jag använder mig av.
Annars kan jag ingenting alls om smink. Foundations, consealers
och rouge, - vad är det för något? Typ den nivån ligger jag på. Sweet.
Mascara använder jag aldrig heller. Förstår inte riktigt hur folk orkar
med allt sådant. Överallt ser man människor med übernoppade
ögonbryn(why? De är jättefina) och masker av minst tre lager med
I-don't-even-know-what! Det är läppstift, lipliners, ögonskuggor,
puder, eyeliners, kajal och hur mycket mer som helst. Helst ska man
ha någon bra day cream och köpa hem olika typer av hårinpackningar.

Nä, jag missade allt det där. Kan ingenting om hår heller, kan inte ens
göra en fläta på mig själv. För att inte tala om högklackat. Jiisses!
Nu har jag officiellt tappat hur många tjejpoäng som helst.

För att livet ska få en viss balans så kanske det inte låter så konstigt
att man måste få vara med om både positiva och negativa händelser.

Under de senaste dagarna har jag inte hela tiden mått på topp precis.
Jag har varit rädd. Väldigt rädd. När läkaren igår sa att han tyckte att
jag skulle börja med Waran igen så blev jag väldigt ledsen. Det är lite
speciellt när man sitter där med just en doktor. Det finns liksom inget
man direkt kan göra för att ändra på det han har att säga och då blir
plötsligt allt så jobbigt på något vis. Ialla fall när det inte är något
roligt besked man får.

Det känns inte riktigt som att det är någon som förstår när det kommer
till den här Waran-grejen. Har ju inte fått veta att jag ska dö precis.
Men jag känner att jag redan har fått gå igenom den här du-har-en-
blodpropp-och-ska-behandlas-med-waran-situationen. Waran är en
medicin som gör att blodet blir mycket tunnare. Det skulle göra att
det blöder mycket mer om man skär sig till exempel, i och med att
blodet får det mycket svårare att koagulera. Spelar man hockey eller
någon annan sport där man ibland får ta smällar så kanske man inte
ska fortsätta med det heller då inre blödningar kan förekomma lättare.
Det jag minns från tiden jag tog denna medicin var att mitt hår blev
mycket tunnare. Det såg väldigt konstigt ut när det växte ut igen,
(populära Bella från klassen undrade varför mitt hår såg så konstigt ut).

Som jag i föregående inlägg berättade så är det väldigt noga med
doseringen eftersom Waran är en så pass känslig medicin. Jag skulle
bli tvungen att gå och ta blodprover regelbundet och innan den första
användningen så krävs att man tar fem sprutor Fragmin i magen.
Tog en igår och det var inte skönt. Har en till i min väska som jag skulle
ta idag men vid mötet med superexpertläkaren(som var på älgjakt igår)
så sa han att han inte tyckte jag skulle börja äta Waran igen, inte nu
ialla fall. Här kommer balans-i-livet in. Det negativa kompenserades.
Det var fantastiska nyheter och jag är så tacksam!

Om han skulle tyckt något annat skulle jag såklart inte protestera.
Hellre blod, -och hårförtunnande medicin än att riskera att dö ifall
blodproppen skulle börja vandra runt i kroppen till lungor eller hjärna.
Men jag är glad att jag slipper allt det där med medicinen ändå,
även fast det är bra att den finns.

Max är påväg hit!!

FYFAN! Drömde att tänderna föll sönder, en efter en. Det var riktigt
obehagligt och jag trodde att det var på riktigt då jag i drömmen
försökte komma på om det var en dröm eller inte. Mamma pratade
för seriöst om en tandläkare och jag kände att sådant brukar
drömgestalter inte prata om så noga. Men det gör dom! Tack och LOV!
Annars var tjejerna och jag i London och festade på ett hotell eller
något. Kuuul!

Det här drömde jag under tiden jag såg till att försova mig.
Gotta run!