L O C K E D I N N E V E R L A N D

Den här månaden vill ju aldrig ta slut. Det har nog varit den
sämsta månaden det här året. Tänker inte skriva att det är
den sämsta hittills för sen ska det ju bli bättre!

I början av käre oktober så var jag rädd för att jag hade fått
en ny blodpropp. Det tog mycket på mina krafter i någon
vecka för det handlade inte bara om att det var jobbigt att
ta itu med en ev propp utan även att jag slungades tillbaka
till år 2002. Har fått prata av mig flera gånger ialla fall.
Tänk att det är ett sådant känsligt ämne ibland.. Vissa gånger
skämtar mamma och jag om den där koman men vid andra
tillfällen börjar jag gråta. Blandade känslor. Det var en
riktigt tuff tid för min familj och mig. Jag har verkligen tur
som lever och det uppskattar jag så otroligt obeskrivligt mycket.
Som tur var så trodde inte överkoagulationsläkaren Anders
att det var nödvändigt med en ny ett-års-kur Waran då det
egentligen inte var något som påvisade en ny propp. Det är
jag också tacksam för. Det enda jag behöver se till är att
dagligen bära stödstrumpa(fy mig som inte har på mig någon
i skrivande stund). Men snart skickas specialsydda efter mina
mått hem. Då blir det andra bullar, perfekt nu när det börjar
bli kallt.

Sedan gick jag och köpte det där läppstiftet som jag tappade
bort strax efteråt. Great. Dessutom glömde jag bort den där
läppstiftsbudgivningen på tradera(Men jag tror mig ha koll på
en ny som ska avslutas om ett dygn eller så).

Klantade mig på jobbet och glömde en dams växel, ciggpaket
och kundkort i en affär. Som tur var hade alltihopa lämnats
in till kundtjänsten. Tack och lov.

En knapp lossnade från min relativt nya klänning och då kände
jag starkt att nej-det-var-det-självaste-FAAAN!! Så Max fick
agera terapeut där ett tag vilket behövdes.

Sen fick jag ett långvarigt sår på insidan av läppen. Det gjorde
stundtals så ont att jag inte kunde skratta och prata ordentligt.
Envist var det också, som bara den, ville inte riktigt försvinna.

Ett lypsyl fick mig att gråa två gånger på samma dag.
Såhär års blir läpparna lätt torra så jag köpte ett lypsyl på ICA.
När jag kom hem till Max så öppnade jag det och skulle skruva
upp ceratet men inget hände. Då rann några ensliga tårar ner
för min arma kind. Tyckte väldigt synd om mig själv. Max tyckte
också att det var konstigt att det så ofta hände något sådant.
Senare samma kväll när Max, Mille, deras käre far Göran och jag
satt på indisk restaurang (firade att Göran fyllt år) så berättade
Mille superbra nyheter och under tiden så testade jag att skruva
upp ceratet igen. Och det gick. Då avbröt jag Mille och förklarade
att jag var väldigt lycklig medan några glädjetårar tog sig fram.
Herregud.


Men det har även varit en bra månad på olika sätt och det får
inte glömmas.