L O C K E D I N N E V E R L A N D

Sitter här på lektionen och gör allt jag kan för att inte börja
gråta. Går inte så bra, men jag gör det tyst.
Tur att jag satte mig längst bak.

Jag känner att jag kan vara ganska avundsjuk ibland.
Inte av kläder, inte av var man bor eller sådant. Eller jo, ibland.
Men det jag önskar mest att jag hade mer utav, som
andra jag känner verkligen besitter, är social kompetens.

Det är inte det att jag inte är social. Det är jag, men på mitt

eget lilla vis. Jag är inte som ett vackert sprakande fyrverkeri
som alla vill stanna till och se på. Skulle vilja vara.

Jag är ganska reserverad och avsaknar det som jag ibland
skulle vilja ha. Att kunna ge de rätta smakråden till vännerna
(och älska att gå från skoaffär till skoaffär) eller att snabbt
kontra med roliga kommentarer vid de rätta tillfällena.

I och med att jag inte är så "hiihihihihiiiii" så får jag istället
se på när andra står som få-nya-kompisar-magneter.
Jag behöver tid. Men det gör att jag missar saker jag
egentligen vill ta del av. Jag tycker det är jobbigt.
Och jag tror folk behöver tid, för att se vem jag verkligen är
då det kan vara svårt att komma fram till mitt inre jag.

Men folk verkar inte ha tid för sådant nuförtiden.

På psykologilektionen idag började vi prata om psykiska
störningar och det var väldigt intressant. Var nog den som
pratade mest. Fast då förmedlade jag ju både det Louie
och jag pratade om. Jaja, det är inte det som spelar roll.

Snart slutar jag och då ska jag dra in till stan och kolla
lite utklädningskläder.


Kom-ihåg-lapp till mig: betala köavgift till Stockholms
stads bostadsförvaltning :(

Det första intrycket kan säga mycket men långt ifrån allt.
Det är viktigt att ha i åtanke då något som verkar vara på
ett visst sätt sedan kan komma att bli något annat.

Det är varmt här, det luktar.. ja, vad luktar det? Som en blandning
av het sol och torr mark. Det var längesedan, hemma i Sverige är
det fortfarande kallt, mörkt och rått och så har det varit i minst ett kvartal.
Gruppen och jag fortsätter stega in i byn. Vi leds av vår förväntansfullhet
som får oss att glömma hur trötta vi är, vi är inte precis vana vid sådana
här promenader. Vi går längs en ojämn väg som är omgiven av
grönskande grönt. Genom den fuktiga luften viner ljudet av en galande
tupp. Kanske hälsar han oss välkomna eller så talar han om att vi inte
får träda in på hans territorium. Vad det nu är han försöker säga får vi nog
aldrig veta så vi tar ytterliga kliv in i byn. Vid kanten av den knaggliga vägen
kvittrar några kycklingar efter deras mor och lite längre bort ligger kor och
svalkar sig i skuggan av ett träd.

Smutsiga betongblock och tandlösa leenden

Det är jobbigt. Jag vet inte hur det är för de andra men det står inte
alls bra till med min kondition och det blir inte lättare med alla nya
intryck man måste ta in. Det är inte det att jag inte vill, men det är svårt.
Speciellt när man adderar solen och uppförsbackarna. Det är inte alls
som när man kommer till en ny storstad. Där finns självfallet många
nya intryck att ta in likväl men här i Castillito är det så otroligt annorlunda.
Det är väldigt fattigt. De som lever i fattigdom i Sverige är stormrika här.
Jag ser små barn släpa runt på smutsiga betongblock. Jag ser människor
gå runt med trasiga kläder som inte blivit tvättade på ett bra tag och när
jag hälsar får jag tandlösa leenden tillbaka som svar.

Timmarna går och solens strålar får byn att koka. Vi är på väg hem nu efter
att ha bekantat oss med några familjer som alla har varit väldigt vänliga.
Det de har gemensamt är att de lever i denna by. Vi liftar med en truck till
grinden den dagen och på kvällen somnar jag med tankarna på den fattiga
byn Castillito.

Solen har gått upp och vi befinner oss än en gång i Castillito. Kändes lite
lättare att gå hit idag, är imponerad av mig själv. Vi går till ett hus, det är
relativt stort i jämförelse med andra här i området. Därinne bor Carmen
Hernandez Gonzalez, en ogift hemmafru. Hon är 37 år och har två döttrar,
varav ena är nio och bor hemma. Huset är fint. Väggarna är tjocka och rediga.
Inuti är dessa väggar pyntade med religiösa symboler och planscher som
till synes ser ut att vara färdiga arbeten från dotterns skola. Carmen tar fram
fem ostadiga stolar i vinglig plast och vi sätter oss, nyfikna på vad denna
kvinna har att berätta.

- Det är svårt att leva såhär. Jag skulle vilja ha hjälp från en organisation.
Jag frågade Somotos borgmästare om det, men fick inget svar. Förra året
lovade Somotos gamla borgmästare att hjälpa till med ett utbildningsstipendium,
men inget hände.

Vet du varför?
- Nej det gör jag inte. Vissa har mer tur.

Även fast hon inte har fått den hjälp hon efterfrågade får jag på något sätt
känslan av att hon ändå klarar av sin levnadssituation på ett bra sätt. Hon
har en fin och utsmyckad bostad som är centralt placerad i byn där hon bor
med sin dotter som hon älskar så mycket. Dessutom har de toalett och
vänner som är på besök. Men det är klart att det är relativt, det beror på vad
och vem man jämför med. En valfri svensk skulle anse detta liv vara outhärdligt.

Motiverande insikt

I tre år har vi i skolan genomgått olika projekt som belyst de globala frågorna
kring fattigdom och hållbar utveckling. Det är inte förrän nu jag på riktigt ens
kan börja förstå vad det verkligen handlade om. Jag ställs helt plötsligt mot
väggen i mitt huvud. Det här är inte på film. Vi sitter här och nu och det är på
riktigt. Carmen berättar att hon får ekonomiskt stöd från sin syster och hennes
man. Även om det inte är mycket pengar så lyckas hon ändå få det att gå ihop
till mat och om någon medicin skulle behövas. Men det är svårt.

Jag beundrar den unga mammans engagemang för sin dotters studier, på
hennes fritid gör hon vad hon kan för att stötta och hjälpa till. När vi frågar om
hon har några planer för framtiden svarar hon att hon ska göra allt vad hon
kan för att hjälpa dottern att klara sina studier och bli lärare.

Religionen är viktig för Carmen. Då får man lära sig om Jesus och den sanna
religionen vilken är katolicismen. De som inte tror på Gud föregår med
dåligt exempel. Hon återkommer till dotterns studier när vi frågar vad det är hon
uppskattar i livet. Att dottern ska lyckas att bli någonting mer än en hemmafru
verkar vara väldigt viktigt för Carmen som själv önskar att hon vore en som
lagade kläder, en skräddare.

Vi lämnar Carmen och hennes hus. I en ganska lång stund går vi tills vi kommer
till den bortre änden av byn. Denna del av byn känns mer avskild från den andra.
Där vi hade varit hade de vi pratat med haft toalett. Om inte i huset så fanns den
att hitta några meter bort. När jag frågar om toalett här har alla skakat
på huvudet och pekat åt naturens håll. En liten flicka ropar efter oss
när vi går och vi vinkar tillbaka och ler. Tolken berättar att hon hade ropat efter
pengar.

I huset av lera

Nu har vi kommit fram till det hus som står på sin lilla plätt längst
bort i byn. Huset som består av lera ser ojämnt och halvt fallfärdigt ut.
På grund av hålen i väggarna borde det bli kallt inomhus om nätterna
med tanke på att byn är lokaliserad högt uppe i berget. Utanför springer
två undernärda hundar som skäller så fort de får syn på oss. Jag reagerar
på hur enkelt det går att urskilja deras skarpa revben. I huset bor en kvinna
vid namn Lucy Sanchez Garcia med hennes son och sjuka mor. Lucy är
39 år och är liksom Carmen en ogift hemmafru. Hon berättar att hon inte
kan bli någonting annat med tanke på utbildningen på endast två år och
dessutom måste någon ta hand om huset och hennes sjuka mor, för att
inte glömma sonen på sju år. Hennes ton är sorgsen. Det är som om hon
inte förrän nu kommer underfund med hur hennes liv ser ut. Inte förrän
nu när vi främmande unga vita människor kommer och ställer personliga
frågor. Om hon själv fick välja skulle hon jobba på en restaurang.
Lucy har stora ekonomiska problem. Blir någon sjuk har hon inte råd med
mediciner så hon gör den själv av naturpreparat. Lite pengar får hon
då hon säljer det hon skördar; majs, kaffe och bönor men det är inte alltid
den inkomsten räcker till de nödvändiga utgifterna.

En hjälpande Gud

Religionen verkar väldigt viktig för Lucy också men hon talar om det på
ett helt annat sätt.

- Det är bra att vara katolik eftersom det finns mycket dåligt i denna värld,
Gud hjälper mig. När jag kallar på Gud så svarar han.

Utan religion i byn så skulle de vara en dålig by eftersom alla människor
har valt den dåliga vägen istället för den goda. Att ta den dåliga vägen betyder
inte att du är en dålig människa. Men en god väg är bättre än den dåliga
och det är därför religionen är så pass viktig, menar Lucy som verkar ha
tänkt mycket på det hon pratar om.

När vi går ler hon och ber oss komma tillbaka och hälsa på henne igen.
Hon får aldrig besök.

Relativt

På kvällen somnar jag med tankarna på byn Castillito. På byn med en
väldigt fattig befolkning med väldigt få möjligheter att någon gång komma
därifrån permanent. Men somliga verkar trots allt ha det bättre ställt än
övriga i byn. Ett hus utan väggar med hål i kan göra stor skillnad i en
människas liv. Något jag har märkt är att den som har mer strävar efter
ytterligare och att ju mindre man har, desto mer betydelsefull är en liten
förändring Carmen situation är tuff men hanterbar och det ger henne kraften
att be om hjälp från organisationer och kraft att stötta dottern med hennes
studier. Lucy har det om möjligt ännu svårare men hon infinner sig i sin
situation. Hon ber inte borgmästaren om hjälp och kanske är det det som
gör att religionen och Gud blir viktig på ett annat och djupare plan. Castillito
är en by där de flesta lever i extrem fattigdom, men det finns även märkbara
skillnader inom dess gränser. Allt är relativt.

När jag vaknade upp och såg hur det snöade där utanför sjönk mitt
humör innan jag ens känt vilket humör jag var på.
Fybubblan för det där kalla, vita och blöta. Jag har fått nog.
Samtidigt blir jag irriterad på mig själv som blir upprörd över något
så tillfälligt som vädret. Hoppas bara på att våren kommer och
räddar mig ur min vinterdvala snart för jag blir så matt av den.

Igår alltså.. fifaaan för SL! Återkommer till det senare.

Har nu sett mitt mittkursomdöme i kulturkommunikation och
det är vg+!! Hur kul som helst! Måste göra bra ifrån mig nu i
slutet så jag kanske kan komma att höja det ännu ett snäpp.
Därför ska jag koncentrera mig och plugga nu, adjöken!