L O C K E D I N N E V E R L A N D

För att livet ska få en viss balans så kanske det inte låter så konstigt
att man måste få vara med om både positiva och negativa händelser.

Under de senaste dagarna har jag inte hela tiden mått på topp precis.
Jag har varit rädd. Väldigt rädd. När läkaren igår sa att han tyckte att
jag skulle börja med Waran igen så blev jag väldigt ledsen. Det är lite
speciellt när man sitter där med just en doktor. Det finns liksom inget
man direkt kan göra för att ändra på det han har att säga och då blir
plötsligt allt så jobbigt på något vis. Ialla fall när det inte är något
roligt besked man får.

Det känns inte riktigt som att det är någon som förstår när det kommer
till den här Waran-grejen. Har ju inte fått veta att jag ska dö precis.
Men jag känner att jag redan har fått gå igenom den här du-har-en-
blodpropp-och-ska-behandlas-med-waran-situationen. Waran är en
medicin som gör att blodet blir mycket tunnare. Det skulle göra att
det blöder mycket mer om man skär sig till exempel, i och med att
blodet får det mycket svårare att koagulera. Spelar man hockey eller
någon annan sport där man ibland får ta smällar så kanske man inte
ska fortsätta med det heller då inre blödningar kan förekomma lättare.
Det jag minns från tiden jag tog denna medicin var att mitt hår blev
mycket tunnare. Det såg väldigt konstigt ut när det växte ut igen,
(populära Bella från klassen undrade varför mitt hår såg så konstigt ut).

Som jag i föregående inlägg berättade så är det väldigt noga med
doseringen eftersom Waran är en så pass känslig medicin. Jag skulle
bli tvungen att gå och ta blodprover regelbundet och innan den första
användningen så krävs att man tar fem sprutor Fragmin i magen.
Tog en igår och det var inte skönt. Har en till i min väska som jag skulle
ta idag men vid mötet med superexpertläkaren(som var på älgjakt igår)
så sa han att han inte tyckte jag skulle börja äta Waran igen, inte nu
ialla fall. Här kommer balans-i-livet in. Det negativa kompenserades.
Det var fantastiska nyheter och jag är så tacksam!

Om han skulle tyckt något annat skulle jag såklart inte protestera.
Hellre blod, -och hårförtunnande medicin än att riskera att dö ifall
blodproppen skulle börja vandra runt i kroppen till lungor eller hjärna.
Men jag är glad att jag slipper allt det där med medicinen ändå,
även fast det är bra att den finns.