L O C K E D I N N E V E R L A N D

Ojojoj, att så mycket kan hända på så kort tid.
Men det behöver inte kända mycket för att
ens tid jämt ska underhållas.

Det jag försöker få fram är att något "litet" kan
inträffa som i sin tur leder till att man står där
handfallen och räddare än någonsin tidigare.
Med rädd menar jag på det där oroliga viset,
då det känns som att all glädje sugs ur en.
Det kändes så, som om att man fick ett hårt
slag i magen och att man en sekund senare
blev tvingad till att börja sätta upp lappar med
rubriken "Syre efterlyses".

Sista dagen på sommarlovet, det var i söndags,
så fick min bror en sten, ungefär lika stor som
min knutna näve, i huvudet.

Mamma och jag var hemma. Vi stickade och
hade oss och plötsligt ringde hennes mobil.
Den var då i köket så samtalet hann inte bli
besvarat men jag hämtade den och såg att
det fanns ett meddelande.
Jag tryckte in 2:an tre gånger och sedan på
högtalarfunktionen. Då fick mamma och jag
samtidigt höra att Leopold skadats och att
ambulansen var påväg.
Jag lovar, det tog på sin höjd 30 sekunder och
sedan hade mamma lämnat lägenheten för att
springa några hus bort där brorsan befann sig
hos sin vän och vår granne.
När jag satt där ensam så förstod jag ingenting.
Hade inte kunnat ta in mig vad som hade sagts,
men jag kände att det var något som inte låg
rätt till. Någonting var inte som det skulle vara.
Jag förstod även att jag inte kunde stanna där
jag satt i soffan, så jag drog på mig skorna
och sprang jag med.

När jag kom fram till platsen kunde jag se
ambulansen och på båren låg min bror.
Jag blev så chockad, så otroligt chockad av att
se honom sådär. Det var då rädslan satte sina
vassa klor i mitt hjärta och jag kände hur tårarna
brann inom mig. Jag gjorde allt för att hålla dom
tillbaka och lyckades faktiskt.

Mamma åkte med ambulansen till sjukhuset och
jag fick gå hem igen. Men jag stannade inte länge.
Jag åkte efter till St:Eriks ögonsjukhus där mamma
och brorsan befann sig i ett rum, väntandes på
läkaren. Leopold låg ner på en hård brits med en
ful gul sjukhusfilt över sig.

Om man skulle hålla för hans vänstra sida av
ansiktet skulle man inte förstå vad problemet var
men annars var det istället omöjligt att missa.
Han hade fått stenen rakt på ögat som han inte längre
kunde se någonting med. Inte kunde han ens försöka
med tanke på hur ont han hade.
Vi väntade ganska länge på doktorn men tillsist kom
han och ville undersöka Leopold vilket var jättejobbigt
eftersom brorsan knappt orkade hålla huvudet uppe
just då. Det var hemskt att se.

Sedan blev han inlagd och dagen efter blev han opererad.
De sydde i ögat och hade sig men det gick bra.
Han fick övernatta på sjukhuset ytterligare en natt men nu
är han hemma!
Jag är så tacksam för att det inte hände något ännu värre.
Som mammas kompis sa så kunde han blivit träffad i
tinningen och då kunde det slutat ännu värre, då kunde
han ha dött.
Så... tur! Han kan fortfarande inte se med det skadade ögat
men det kommer bli bra. Åh.. det kommer bli bra!
Jag älskar vekrligen min bror obeskrivligt mycket<3