L O C K E D I N N E V E R L A N D

"Jag har tänkt mycket på tiden under några veckor nu. På min tid.
Jag har tänkt på att jag är 17 år och på hur snabbt det har gått fram tills nu.

Jag har kommit fram till att jag är rädd. Jag är rädd för känslan av hur tiden
rinner iväg utan att jag själv hinner med. Det skrämmer mig verkligen vilket
stör mig för jag slösar bort så mycket dyrbar tid genom att vara rädd. Det är
inte värt det. Istället för att isolera sig med alla tankarna kring hur fort allt går
så måste jag ju se till att leva i nuet! För nuet varar förevigt"

Här är nedskrivna tankar från förra året och jag känner fortfarande så.
Hur ska jag göra för att utnyttja och uppleva varje sekund istället för att
vara så rädd för att de tas ifrån mig?
Jag menar, det är inte som att jag vill stanna tiden direkt även om jag
ibland önskar det. Jag vill ju utvecklas som människa och person, jag vill
lära mig av livet och kanske till och med lära andra någonting som bidrar
till deras utveckling i sin tur.
Vill slippa oroa mig för framtiden för det stjäl bara en massa energi.

Jag vill inte tänka på vad jag ska göra när jag går ut trean.
Jag vill inte tänka på jobb.
Jag vill inte tänka på barn.
Jag vill inte tänka på pensionssparande.

Jag vill ta det som det kommer. Tid FINNS, kan jag inte förstå det?
Kan NI förstå det?
Allt kommer inte gå min väg men världen är inte emot mig för det.
Något som jag måste förstå som jag redan har insett att jag borde
förstå är att nuet faktiskt varar förevigt.