Världen mot mig
Påväg till skolan så hade jag sällskap av min käre mor då hon åkte till jobbet.
När vi kom till Fridhemsplan så försvann hon ner mot blåa linjen och jag till en blå-blå buss som stod framdukad på gatan åt mig. Jag äter inte bussar, jag sätter mig bara i dom och låter de ta mig dit jag vill.
Mm. När jag väl tagit min plats så hör jag hur ett barn börjat skrika. Vanligtvis brukar jag börja koka inombords då jag på morgonen lätt förvandlas till ett litet åskmoln om det är något som stör min resa.
Barnskrik hör till fem-i-topp-listan på sådant jag v e r k l i g e n i n t e klarar av. Speciellt inte på morgonen.
Men idag gjorde det inte så mycket för jag kom på att jag hade packat ner min mp3 i väskan eftersom jag hade hittat ett par plastiga hörlurar kvällen innan. De är måhända usla men fortfarande något som skyddar mig från störande ting i omvärlden.
Nåväl. När jag leendes letade igenom väskan så fann jag hörlurarna snabbt och enkelt, livet flöt på som aldrig förr. Men VART var mp3:n?
Fan.
Den måste ligga kvar i sängen. Bara för det så var det som att barnets eviga(det kändes ialla fall så) skrik blev allt mer skärande och typ giftigt. Inte nog med det, bakom mig satt någon och harklade sig sådär äckligt. Skulle jag dö i bussen? Sådant där harkelljud hör också till fem-i-topp-listan. Ännu en gubbe som satt och var tvärförkyld gick strax av och jag kände "One down..woho!".
Det är sådant här som får mig att uppskatta livet! Jag lever! Haha:)
Njaa.. det gör mig kanske inte påmind om sådana viktigheter men allt blev ju ialla fall lite bättre i samma ögonblick jag klev av bussen. I ungefär en minut kände jag mig på topp, sen kom jag fram till skolan och ångesten började ta sitt stadiga grepp om mig. BLÄÄÄH. Hjälp mig.
Vid lunch ska jag till passmyndigheten och få mitt nya pass vilket betyder att jag kommer innehava en laglig legitimation inom en mycket snar framtid. Efter det ska mor utfodra mig(ett ganska vanligt uttryck mellan oss två), mums.
När vi kom till Fridhemsplan så försvann hon ner mot blåa linjen och jag till en blå-blå buss som stod framdukad på gatan åt mig. Jag äter inte bussar, jag sätter mig bara i dom och låter de ta mig dit jag vill.
Mm. När jag väl tagit min plats så hör jag hur ett barn börjat skrika. Vanligtvis brukar jag börja koka inombords då jag på morgonen lätt förvandlas till ett litet åskmoln om det är något som stör min resa.
Barnskrik hör till fem-i-topp-listan på sådant jag v e r k l i g e n i n t e klarar av. Speciellt inte på morgonen.
Men idag gjorde det inte så mycket för jag kom på att jag hade packat ner min mp3 i väskan eftersom jag hade hittat ett par plastiga hörlurar kvällen innan. De är måhända usla men fortfarande något som skyddar mig från störande ting i omvärlden.
Nåväl. När jag leendes letade igenom väskan så fann jag hörlurarna snabbt och enkelt, livet flöt på som aldrig förr. Men VART var mp3:n?
Fan.
Den måste ligga kvar i sängen. Bara för det så var det som att barnets eviga(det kändes ialla fall så) skrik blev allt mer skärande och typ giftigt. Inte nog med det, bakom mig satt någon och harklade sig sådär äckligt. Skulle jag dö i bussen? Sådant där harkelljud hör också till fem-i-topp-listan. Ännu en gubbe som satt och var tvärförkyld gick strax av och jag kände "One down..woho!".
Det är sådant här som får mig att uppskatta livet! Jag lever! Haha:)
Njaa.. det gör mig kanske inte påmind om sådana viktigheter men allt blev ju ialla fall lite bättre i samma ögonblick jag klev av bussen. I ungefär en minut kände jag mig på topp, sen kom jag fram till skolan och ångesten började ta sitt stadiga grepp om mig. BLÄÄÄH. Hjälp mig.
Vid lunch ska jag till passmyndigheten och få mitt nya pass vilket betyder att jag kommer innehava en laglig legitimation inom en mycket snar framtid. Efter det ska mor utfodra mig(ett ganska vanligt uttryck mellan oss två), mums.
Kommentarer
Trackback
