L O C K E D I N N E V E R L A N D

Jag sitter hemma hos papi och co. Börjar känna mig allt tröttare vilket
bara är skönt, sängen jag sover i är så skön här.

Att solen verkar ha fäst sig vid den här biten av världskartan är också
en himla bra grej. Varje morgon när jag vaknar är det första jag gör
att kasta en blick mot fönstret. Det gör jag för att se vilken färg himlen
har och därefter påkopplas antingen ett glatt eller mindre glatt humör.
Det märker jag av i duschen. Ju gladare jag känner mig, desto
mer sjunger jag. När det kommer till mina fönster så är persiennerna
så gott som aldrig uppdragna, eller hur man nu ska välja att kalla det.
Morgonens första blick mot den västra delen av mitt rum handlar
alltså oftast om att tolka det sken som släpps in genom de små små
gliporna mellan persiennerna. Ibland står fönstret öppet vilket gör det
hela mycket lättare.

Jag vill för övrigt inte ha nerdragna persienner men det är någon stackars
tråd som plötsligt förvandlats till två och därför kan jag inte dra upp dom.
Det hänger helt enkelt inte ihop.
Det jag däremot Kan göra är att vrida på den där persiennskruvgrejen och
på så vis införliva det dunkla med det motsatta. Men inte utan randiga
skuggor på väggen mittemot. Det går an.