L O C K E D I N N E V E R L A N D

Hur ska jag..
Åh. Jag vet inte..

Hade en väldigt bra dag med min mamma och Louie. Smsade L igår
natt och hon kom till mig idag. Även fast det är en bit bort från allt.
Just nu känner jag mig långt bort. Från allting. Mamma och jag
mötte hursomhelst Louie vid stationen och sedan shoppade vi loss
på ICA. Det blev massa gott; Allt som behövdes för nachos, läsk,
Häagen Dazs och jordgubbar(men de hann vi aldrig äta).
Vi lagade mat och åt. Det blev himla gott. Sedan drog vi ut mot skogen,
traskade in där det inte fanns några andra människor i närheten.
Sedan skrek vi. I början kastade vi kottar på ett dött träd som vi fann.
Sparkade, slog. Det var ovant, jag gör aldrig sådant.. Men det var skönt,
behövde det som fan. Sedan skrek vi så mycket vi kunde. Visste inte
innan idag hur det lät när jag skrek. Måste göra det oftare, tror det
är bra för hälsan med tanke på hur mycket skit som jag låter lagras
inom mig utan att få något utlopp för det.

Nöjda lämnade vi skogen. Väl hemma tog vi fram glassen, satte
oss framför TV:n och såg Sverige-Danmark-matchen. Trist att "vi"
förlorade men jag orkar faktiskt inte bry mig speciellt mycket.
Har annat att tampas med för tillfället.

Jag bevittnade något. Igår natt, det har inte ens gått ett dygn. Jag är
fortfarande förfärad. Fruktansvärt obeskrivligt sårad. JAG ÄR ARG.
Så jävla förbannad!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Sprang därifrån, ignorerade att
telefonen ringde. Ville bara därifrån. Först tänkte jag åka till Lilla
Essingen men vad fan skulle jag göra där? Nej, drog hem.
Men först satt jag på en trottoarkant. Orkade inte någonting, var
så utmattad. Grät och grät. Telefonen fortsatte ringa och tillslut
svarade jag. Hade och har all rätt att vara hur arg som helst, ändå
blir jag praktiskt taget utskälld av personen på andra sidan luren.
Så jag la på. Tårarna fortsatte att rinna nerför kinderna.
Sedan hände något som var ganska komiskt. Ett rådjur kom nästan
hela vägen fram till mig där jag satt trasig på trottoarkanten. Vi tittade
på varandra en stund, den verkade förstå hela grejen och sedan hoppade
den vidare. Jag pallrade mig upp och gick till tunnelbanan, det var askallt.
Tog mig hem, stod 5.30 utanför porten. Ringde mamma som fick
släppa in mig. Kunde inte hålla tillbaka tårarna. Mamma omfamnade
mig. Sedan bäddade hon min säng och hämtade bror. Han höll om
mig och jag kunde inte sluta gråta. När han stod där med armarna
runt mig kände jag en sådan stark frustration och ilska. Visste inte
vad jag skulle ta mig till så jag drog naglarna hårt över ansiktet.
Nu har jag två små sår bredvid ögat. Sedan la jag mig under täcket
och de två filtarna med alla kläder på. Ändå så frös jag så jag
skakade. Älskade Frasse kom och mamma satt på sängkanten.
Hade varit vaken i nästan ett dygn. Somnade. Drömde jobbigt och
vaknade runt 11-tiden. Kunde inte sluta tänka på det som hade hänt.
Hur hade jag reagerat? Hur borde jag ha reagerat? Hur skulle jag vilja
reagera? Då önskade jag att jag hade kastat ett glas i golvet eller något
men nej, det var bra att jag bara drog därifrån. Hade förstått att de skulle
springa efter så jag gömde mig på våningen ovanför ett bra tag.

Jag såg vad som hände och bilden kommer tillbaka med jämna
mellanrum. Hur fan kan man göra något sådant? Hur fan i helvete?
Jag kan inte glömma det jag såg. Att jag ens skulle behöva vara orolig.
Att hans lillebror ens skulle behöva säga "P, du kanske borde gå in dit..".
Blir yr av att skriva det här. Mår illa när jag tänker på det..
Jag är så ledsen. Har ignorerat det inträffade så gott jag kunnat hela
dagen. Nu sitter jag ensam här och kan inte komma ifrån det.

Det jag såg var hemskt. Det som hände, hände intensivt och
inlevelsefullt. Jag tappade andan och backade. Ingen såg mig så det
upphörde inte. Mitt hjärta slets itu på en hundradels sekund.
Jag kunde inte stanna.