L O C K E D I N N E V E R L A N D

Tycker att det känns så jobbigt att jag bara har några få dagar
kvar i skolan som jag älskar. Är inte alls redo för att ta studenten
som många andra verkar vara. Dunderpeppade är dom.
De här sista dagarna känns dessutom väldigt obekväma och
sorgliga. Det finns en person där som jag inte riktigt vet hur jag
ska bemöta och därför går jag och ser mig om hela tiden.
Utifall att. Varför ska jag känna så? Vad är det jag är så rädd för?
Förra veckan skulle jag bli överlycklig av att se denna människa
då jag verkligen höll/håller(?) av den. Men nu, nu är jag rädd för
att våra blickar ska mötas i matsalen eller trapphuset.
Såg den här personen i caféet när jag kom in i skolbyggnaden.
Kastade av mig skorna och tog mig upp för alla trappor så fort
jag kunde. Jag var sen så jag skyndade mig till rätta klassrummet.
När de frågade hur det var med mig kunde jag inte stanna kvar
där så det blev några gråta-inne-på-toaletten-minuter.
Hela dagen har varit så.. har känt mig som en.. jag vet inte vad.
Har varit den absolut tråkigaste personen. Men jag kunde inte
göra något åt det.