L O C K E D I N N E V E R L A N D

Hur mår jag egentligen?
Frågan poppade upp i mitt huvud men svaret kändes långt
bort på något konstigt sätt. Så är det ganska ofta. Det har
iallafall varit så.

När jag sitter i en tunnelbanevagn med huvudet lutat mot
fönstret så ser jag ut mot det som finns utanför. Tåget flyger
förbi allt det gröna och resten som blomstrar i alla
möjliga slags färger. Rött, lila, gult, blått, rosa, vitt.
Det är så otroligt vackert och även fast jag har fått bevittna
livets process från år till år så är det omöjligt att tröttna
på det.

Men hur vackert det än är och fastän jag är mitt i det så känns
det ibland inte som att jag är en del av det. Alls. Jag vet inte
hur jag ska kunna förklara det. Det är som att jag är från en
okänd planet och har fått chansen att komma hit på
studiebesök. Jag sitter i tunnelbanevagnen som i själva
verket är mitt rymdskepp. Där sitter jag och observerar allt
blomstrande. Alla träd, buskar, blommor.  Tänker på hur fint
det är, men att det inte är mitt. Snart ska jag återvända.
Fast det vill jag ju inte. Jag gillar det här stället. Men om jag
ska stanna så vill jag bli en del av det. Hur blir jag det?

Konstigt det här verkar.. Vet inte riktigt själv om jag förstår.
Förstår men samtidigt inte. Vilken tur att jag kan skriva..
någonting. Har ibland lättare för att uttrycka mig i skrift.