090909
Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mig själv. För andra gången
inom loppet av 14 dagar har jag lyckats tappa bort eländet till mobil.
Första gången hade den bara hamnat i en annan jackficka men att
jag hade lagt den där glömde jag nog bort sekunden telefonen inte
längre vidrörde min hand. Känslan av att jag minsann skulle återse
telefonen växte sig direkt stark för jag kunde inte för något i världen
komma på var jag skulle ha tappat bort den. Det gick några dagar
men sedan bytte jag tillbaka till den andra jackan och det måste jag
faktiskt tacka den sjunkande temperaturen för.
Slutet gott, allting gott!
... eller inte.
Idag tappade jag den på tunnelbanan! Åkte sträckan Rådhuset-
Fridhemsplan och när man kommer fram måste man bevisa för alla
människor där på perrongen på andra sidan dörrarna att man inte
är rädd för något eller någon. Det är nämligen så att om man inte
direkt manglar sig ut likt en annan pansarvagn är det kört.
Drar man sig i en halv sekund för att gå ut, eller tror att man kan ta
det lite lugnt, så blir man omedelbart överkörd och knuffad längre in
i vagnen.
Man lär sig. Så jag drog på stenansiktet och marscherade raskt
ut utan att vända mig om. Folkskaran, tätt packad milimetern utanför
dörrarna skingrade sig. Score. Sedan fortsatte jag med bestämda steg
upp längs rulltrappan där Max stod och väntade snällt på mig.
Någonstans i mitt arma huvud ekade orden jag tyckte mig ha hört
(och ignorerat): "Din mobiltelefon!". Så jag kände efter för säkerhets
skull. Den var borta. Utan att ens hälsa på Max kastade jag mig ner
på golvet och rotade runt i väskan. Inget där. FAN då. Max ringde
och ringde och ringde till den men ingen svarade. Två matchande
ord när det kom till mig var a) gäll, b) gråtfärdig.
Meeeen, saker och ting verkar lösa sig. En gubbe svarade tillslut i
telefonen så vi ska rulla förbi hans hem och hämta upp den vid 18.
Slutet gott, allting gott! Please?
Det jag ska göra nu är att ringa mamisen och flytta middagen till 20
istället för 19. Sedan ska jag se efter om det finns mjölk här hemma
så jag kan blanda ihop lite everything-is-going-to-be-fine-oboy
och efter det ska Max och jag döda lite tid med ett nytt 24-avsnitt!
Vi är inne på fjärde säsongen och Tony är där och Michelle också!!!
Men Paul verkar dö och aaaaarghh! Visste det för jag har sett alla
säsonger förutom den sjunde som visas på TV nu, men jag minns
inte allt så det är precis lika spännande som förut. Att Paul skulle
dö visste jag dock. Har suttit på nålar i flera avsnitt utan att kunna
säga varför för Max har inte sett mer än vi har gjort tillsammans nu.
För övrigt är det en storslagen dag! Bror, älskade Leopold, fyller 17!
Därav den tidsbestämda middagen. Enchiladas står på menyn ikväll.
Hinner inte skriva mer nu för jag måste kolla upp det där med
mjölken.
inom loppet av 14 dagar har jag lyckats tappa bort eländet till mobil.
Första gången hade den bara hamnat i en annan jackficka men att
jag hade lagt den där glömde jag nog bort sekunden telefonen inte
längre vidrörde min hand. Känslan av att jag minsann skulle återse
telefonen växte sig direkt stark för jag kunde inte för något i världen
komma på var jag skulle ha tappat bort den. Det gick några dagar
men sedan bytte jag tillbaka till den andra jackan och det måste jag
faktiskt tacka den sjunkande temperaturen för.
Slutet gott, allting gott!
... eller inte.
Idag tappade jag den på tunnelbanan! Åkte sträckan Rådhuset-
Fridhemsplan och när man kommer fram måste man bevisa för alla
människor där på perrongen på andra sidan dörrarna att man inte
är rädd för något eller någon. Det är nämligen så att om man inte
direkt manglar sig ut likt en annan pansarvagn är det kört.
Drar man sig i en halv sekund för att gå ut, eller tror att man kan ta
det lite lugnt, så blir man omedelbart överkörd och knuffad längre in
i vagnen.
Man lär sig. Så jag drog på stenansiktet och marscherade raskt
ut utan att vända mig om. Folkskaran, tätt packad milimetern utanför
dörrarna skingrade sig. Score. Sedan fortsatte jag med bestämda steg
upp längs rulltrappan där Max stod och väntade snällt på mig.
Någonstans i mitt arma huvud ekade orden jag tyckte mig ha hört
(och ignorerat): "Din mobiltelefon!". Så jag kände efter för säkerhets
skull. Den var borta. Utan att ens hälsa på Max kastade jag mig ner
på golvet och rotade runt i väskan. Inget där. FAN då. Max ringde
och ringde och ringde till den men ingen svarade. Två matchande
ord när det kom till mig var a) gäll, b) gråtfärdig.
Meeeen, saker och ting verkar lösa sig. En gubbe svarade tillslut i
telefonen så vi ska rulla förbi hans hem och hämta upp den vid 18.
Slutet gott, allting gott! Please?
Det jag ska göra nu är att ringa mamisen och flytta middagen till 20
istället för 19. Sedan ska jag se efter om det finns mjölk här hemma
så jag kan blanda ihop lite everything-is-going-to-be-fine-oboy
och efter det ska Max och jag döda lite tid med ett nytt 24-avsnitt!
Vi är inne på fjärde säsongen och Tony är där och Michelle också!!!
Men Paul verkar dö och aaaaarghh! Visste det för jag har sett alla
säsonger förutom den sjunde som visas på TV nu, men jag minns
inte allt så det är precis lika spännande som förut. Att Paul skulle
dö visste jag dock. Har suttit på nålar i flera avsnitt utan att kunna
säga varför för Max har inte sett mer än vi har gjort tillsammans nu.
För övrigt är det en storslagen dag! Bror, älskade Leopold, fyller 17!
Därav den tidsbestämda middagen. Enchiladas står på menyn ikväll.
Hinner inte skriva mer nu för jag måste kolla upp det där med
mjölken.
Kommentarer
Trackback
