L O C K E D I N N E V E R L A N D

Jag är en idiot. Verkligen. Rubbad tjej den där Paula!

Vi har här hemma lagt ner timmar på att vända upp och ner
på lägenheten för att jaga rätt på brorsans pass.
Leopold hade ingen aning om vart han hade lagt det.
Han är inte den som är den bästa på att hålla reda på saker
annars heller så det var väl inte så förvånande.

När vi åkte från Värmland i tisdags så hade jag våra
pass i min väska. Några dagar efter när jag satt på huk på
golvet och tittade i samma väska så kom brorsan in och
sa "Jag kan ta mitt pass". "Okej" sa jag och gav det till
honom. Minns att jag tänkte "Vad ska han med det till?"
och sen attt han gick ut ur mitt rum.

Jag minns allt detta väldigt tydligt vilket jag sa flera gånger
nu ikväll. "Jag är 100! 110! Du fick passet". Så vi rotade
igenom alla fickor på alla kläder och vände alla väskor ut och
in(jag googlade, vissa skriver 'utochin' andra som jag
gjorde nu. Vad är rätt?). Mamma och brorsan la till och med
upp en plan för när de skulle gå till passmyndigheten imorgon.
Stackars bror. Och mor.

Sen ville mamma titta igenom min resväska. Jag tänkte "okej
gör det du. Jag har redan gjort det men whatever". Och så
hände det otroliga, passet var återfunnet!!!!!!
Tydligen hade jag aldrig givit brorsan passet. Han blev så
lättad att han började gråta och själv började jag skratta.
Som fan. Varför hade jag så tydliga minnen av något som
aldrig hade inträffat? Sjukt stört ju. Det var inte bara det att
jag trodde att brorsan hade passet, tänker på de där detaljerna.
Jag satt på huk på golvet, det var repliker och även tankar!
Jag var verkligen riktigt säker på att det var så. Känns som att
jag fortfarande är det även fast jag vet att det inte stämmer.
Både roligt och samtidigt lite oroväckande. Men men, slutet gott
allting gott!

Vill göra något fint för bror min nu.