L O C K E D I N N E V E R L A N D

Bläddrar runt lite i bloggen. Hur har mitt 2010 varit?
När någon frågar så är det första jag tänker på hur jobbigt det
har varit i år. Jag tänker på hur skönt det ska bli att äntligen få
vända blad. Men varför är det så jag känner?

Det har hänt både bra och dåliga saker. Så brukar det ju vara
och det måste vara så, så att allting inte känns som en lång
måndag typ.

Jag har rest i år. Två gånger har jag varit utomlands. Hade världens
bästa vecka tillsammans med mamma och Louie i London i mars.
Var även i Victoria i Canada med mor och bror. Det var också en bra
resa även om jag var sjuk halva veckan.
Var en sväng förbi Arvika för fjärde gången. Det var en mycket
lyckad festival där jag träffade många roliga människor.
Sådana har jag faktiskt träffat i år, en hel drös med fina människor.
Så det har inte bara varit ett dåligt år, verkligen inte.

Så varför är det ordet förjävligt som jag förknippar 2010 med?

Tror att det har mycket att göra med att jag har förlorat personer
som stått mig nära. Även andra som man på något sätt har någon
koppling till. När jag läste lite bland tidigare inlägg så tog det inte
lång tid till jag kom till första dödsfallet. En vän till Max (som jag
vid ett tillfälle träffade) blev mördad. MÖRDAD. Han fick halsen
avskuren. Det är något jag fortfarande inte kan förstå mig på alls.
Svaret på frågan Varför har jag ännu inte fått. Vila i frid Danne.

Sen fredagen den 21a maj så dog två personer. Ronja, den finaste
hunden och så mammas pappa. Det var riktigt svårt att ta in, att
förstå. Jag grät så otroligt mycket. Det var sjukt jobbigt.. Dessa
personer betydde mycket för mig. Det spelar ingen roll att vi
inte träffades så ofta, det räckte med att de fanns där. Sen så
tänker jag alltid på alla andra som bli drabbade. Som mormor till
exempel. Hon blev förstås helt förkrossad. Ronja som blev 13 år
var högt älskad och en stor del av mormors liv.
Och Arne var mammas pappa. En människa som varit med och
skapat mammas bästa barndomsminnen.
Att detta hände betydde att man var tvungen att ringa bårhus och
sådant. Inget man gör varje dag som tur är, det var inte lätt.

Och samtidigt som jag sörjde och mådde piss så ledsnade jag rejält
på jobbet. Jag gjorde även slut med Max. Det hände så mycket på
en gång och det var nog för mycket för en att klara av.
Jag minns att jag länge hoppades på att allt var ett enda stort skämt.
Jag väntade på ögonblicket då Arne och Marianne skulle ringa upp
och tala om för oss att allt bara hade varit på låtsas. Trots att jag
såg Arne på bårhuset så hoppades jag.

Den 28e maj blev min älsklingstant Birgit inlagd. PANG. Det var som
att man bar på en trave böcker och att någon hela tiden byggde på
högen av böcker. Tills sekunden då det skulle bli för tungt för mig
att bära och allt skulle rasa samman igen.

Sen dog försäkringsmannen Arne som hjälpte brorsan med
försäkringspengarna. I samma veva dog min gruppledares pappa.
Mitt i allt så blir Max misshandlad.

Den 30e juni somnade Birgit in. Det gjorde ont i hela mitt hjärta.

När jag befann mig på Arvikafestivalen fick jag reda på att en som
stått mig väldigt nära, en som hade varit kär i mig, hade dött tidigare
i år.

Sedan flyttade Frasse hem till Max. JÄVLA SKIT (saknaden slog mig
precis på käften).

Och så dog Alice. Mormors andra hund.

Orkar inte skriva mer, det är för jobbigt. Godnatt.