L O C K E D I N N E V E R L A N D

Har gått runt i en bubbla idag, avskärmad från världen.
Det känns så konstigt.

Har inte haft mycket på schemat vilket har varit skönt.
När jag dammsög hos sista kunden så stannade jag upp
flera gånger. Stod med dammsugarslangen i handen och
stirrade in i vad det nu var jag hade framför mig. En vägg,
en soffa, ett skåp.

Det är sjukt, det här är så sjukt och ändå känner jag inte
den som är drabbad. Den som inte längre finns.
Men jag har träffat honom. Skakat hand.
Jag kan inte släppa det här. Är det okej? Det känns lite
som att det inte är min rätt att sörja.

Vilket hemskt sätt att dö på.

Jag blir så ledsen, upprörd och sorgsen. Jag tänker på
alla anhöriga. Vänner och familj. Jag tänker mycket på
hans son som inte är mer än tre, fyra år gammal.
Det är en fruktansvärd tragedi och jag önskar att man
kommer få svar på alla frågor man har. Framförallt
"varför?".

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6676305.ab