The Camp
Detta camp hängde jag en del i och det var alltid supertrevligt.
Det var här jag kände mig lycklig men det var också här som jag
blev fylld av sorg på bara ett ögonblick. Det blev en väldigt konstig
och plötslig blandning. På sista bilden har vi en kille vid namn Hannes.
Jag kände verkligen igen honom någonstans ifrån och efter att ha
scannat alla människor jag mött i huvudet de senaste fyra åren så
kom jag på det. Han var ju kompis med han, Christoffer som jag
"var på g med". Uh, det uttrycket är inte så fint tycker jag. C och jag
stod varandra väldigt nära ett tag. Jag tror det var i början av ettan
på gymnasiet eller strax innan, på sommaren. Christopher var en
väldigt speciell person.
Hursomhelst så sa jag det till Hannes. "Det är ju DU!" och han hade
känt igen mig också. Sedan berättade han att Christoffer och han
hade sagt upp kontakten efter ett par händelser, innan hade de
varit bästa vänner. Det minns jag också. Sedan sa han:
- Du vet, han har ju gått bort. Ja, i januari i år. Det var något
lunginflammation-relaterat.
VA?!!!!! Blev såklart chockad. Det gick inte riktigt ihop för mig.
C och jag har inte träffats på flera år men i vintras så hade vi
iallafall börjat prata lite på nätet igen. Det hade gjort mig glad då
vi hade haft så bra kontakt förut.
Det var då jag kände mig väldigt sorgsen. Det var så konstigt
för jag var sekunden innan på det bästa möjliga humöret.
Visste inte riktigt hur jag skulle känna mig efter bomben.
Så jag fortsatte le utåt och ha roligt. Det hade jag också men
senare den kvällen så slog det mig. Christoffer är död.
Tårarna kunde inte hållas tillbaka.
Kommentarer
Trackback
